Vegetarisk dialyskost?

Kan en vara vegetarian och dialyspatient samtidigt?

Ja den här frågan har jag funderat mycket på. Både familj, vänner, sjuksköterskor och läkare har ifrågasatt mitt val att forstätta hålla mig till en vegetarisk kost trots den krävande dialysbehandlingen som jag måste genomgå 4 timmar varannan dag. Överallt i alla broschyrer om dialyskost står det klart och tydligt att det är viktigt att få i sig protein i form av kött, fisk, ägg , skaldjur och mejeriprodukter. Det står också att dialyspatienter har ett ökat behov av protein. Jag försökte förgäves google vegetarian och dialys men hittade bara en drös förvirrade människor på diverse forum som uttryckte sin desperation inför att som vegetarian tvingas övergå till en animalisk diet pga deras dialybehandling.

Jag har levt som vegetarian sedan jag var 18 år. När jag blev 25 fick jag akut njursvikt och tvingades ha dialysbehandling vilket jag fortfarande har, två år senare. Jag valde att hålla fast vid min diet trots att jag ofta ibland bara serverades en frukttallrik till lunch på sjukhuset jag låg inne på i Florida. Jag mår väldigt bra trots att jag ”bara” äter vegetariskt. Mina värden är hur fina som helst och jag har mycket energi i kroppen trots min sjukdom. Egentligen vill jag bara med det här inlägget proklamera att DET GÅR UTMÄRKT ATT VARA VEGETARIAN OCH BEHÖVA GÅ I DIALYS!. Många mjölkprodukter har mycket kalium i sig så jag föredrar veganska alternativ. Ägg och smör äter jag fortfarande mycket av. Ägg är en bra proteinkälla som innehåller förhållandevis lite kalium. Ibland äter jag ost men då stiger mina kaliumvärden avsevärt. Andra veganska alternativ med lågt kalium är corn och tofu. Soja brukar jag vara lite försiktig med eftersom det innehåller väldigt mycket kalium. Alla säger att böner och linser innehåller jättemycket kalium men det innehåller inte mer kalium än fisk och kött gör i många fall. Så om en endå inte ska äta animaliska produkter är det helt okej att byta ut mot linser och böner. Allt detta har tagit mig väldigt lång tid att lista ut. Tråkigt att det ska behöva vara så. Tänk om kostbroschyrer för dialyspatienter faktiskt kunde innehålla ett vegetariskt kostalternativ? Då hade matproblematiken blivit såå mycket enklare i dialysvärlden. Det sägs ju att vegetarisk kost ska vara väldigt bra i många fall för att förebygga och behandla sjukdomar. Varför skulle det inte vara det för dialyspatienter där kosten faktiskt är superviktig? Eller finns det andra tankar kring vegetarisk dialyskost? F.ö. så finns idag dialysanpassad kost för den som äter animaliska produkter. Men jag får samma vegetariska kost som alla på hela sjukhuset får. Den är alltså inte dialysanpassad som den animaliska maten. Någon annan som äter vegetariskt eller veganskt och samtidigt är dialyspatient?

 

Skivrelease och ny NJURE!

En fet releasekonsert på Örebro konserthus blev det tillslut. Trots alla munsår, blåsor, sprickor och gikt i handleder osv osv. Att få göra det här tillslut kändes som en guldvinst i all annan tråkig sjukdomsvardag där livet mer handlar om att överleva och ta sig igenom vardagen. Jag, Jonas Nilsson, Linus Lunquist och Mikael Wåhlin började att repa in och spela in materialet över två helger i september 2018. Sen har det bara rullat på med Kickstarterkampanj, Mixning, Mastring, Artwork och nu tillsist en fet releasekonsert tillsammans med Erik Slättberg som också släppte en skiva i vintras. Nu såhär två månader efter releasen (den 10e mars 2019) så finns det 29 exemplar av den faktiska skivan kvar. Så hojta till om ni inte vill vara utan! Personligen känner jag mig nästan lite chockad att projektet är över och att det faktiskt är genomfört. Det var enormt mycket mer arbete än vad jag hade förväntat mig. Speciellt eftersom jag är ensam artist i det här projektet. Förhoppningsvis så leder den här skivan till något bra och i vilket fall är det ett fantastiskt konstverk som jag har fått möjlighet att avla fram. Grymt tacksam för all hjälp utifrån och runtomkring. Tänk vad människor kan stötta andra när de faktiskt vill! Tack till Örebro Jazzklubb som gjorde hela releasen på Örebro konserthus möjlig.

 

För drygt en vecka sedan fick jag ett chockerande besked vilket innebär att jag kommer att ta en paus ifrån allt vad musikerjobb heter några månader framöver. Ett fantastiskt besked! Det var en sjuksyrra från Sahlgrenska på transplantation som ringde och sa att jag skulle få en ny njure redan den 29e maj!!!! 😮 😮 WOOOOOOOWWWWW! Jag är så glad, det här samtalet har jag väntat på i två ååår! Så jag tog mitt pick och pack, alltså alla dialyskartonger, Torbjörn och Wallée som jag kallar dom, mina dialysapparater och flyttade hem till pappsen på Orust för några dagar sedan. Jobbet på kulturskolan i Kopparberg har jag i princip sagt upp och saxen kommer jag tyvärr få lägga på hyllan ett tag framöver. Men sen, hujeeeda mej vad det kommer att liras sen! För er som är nyfikna på vem som genomgått denna 4 månaders långa utredning för att kunna donera bort sin njure till mej så avslöjar jag det gääääärna och med stooor tacksamhet

till henne. Det är nämligen fina Karin Gustavsson, min pappas särbo som har valt att donera en av sina njurar till mej för att jag ska fortsätta kunna leva ett normalt liv. Att ge en njure till någon är nog det finaste en kan göra för en annan människa. Så Karin! TACK <3 Och jag hoppas att allt går bra för både dej och mej i operationssalen och efteråt.

Bilden till höger visar alla kartonger och dialysapparater som gick in i min bil och färdades från Plåthuset i Bredsjö.

 

Varför debutalbum NU??

För mig betyder det så otroligt mycket att kunna släppa mitt debutalbum just nu. Att acceptera att jag duger som musiker även i mitt sjuka tillstånd. Att acceptera mina begränsningar, min fysiska kropp som den ser ut och fungerar idag. Att inte vänta på bättre tider. Att vila i att mitt musikaliska uttryck är starkare än min teknik och min fysiska styrka. Att inse att jag inte är på topp men att musiken fortsätter att driva mig framåt.

Kanske att jag borde ha väntat tills jag blivit frisk innan jag gav mig in på att spela in och släppa mitt debutalbum. Men vänta kan jag göra hela livet. Just nu får det här albumet mig att fortsätta skratta, gråta, utforska och kämpa med livet. Därför tycker jag att det är värt att satsa på att göra mitt debutalbum just nu, exakt nu, när livet är som mörkast och jag har gått och väntat i snart två år på att få en ny njure. Inspelningen gjordes på en dag, 6 kompositioner. Det var ett pressat schema för att möjliggöra så att alla inblandade skulle kunna närvara. Jag hade blivit frisk från en långvarig förkylning precis en vecka innan och började öva och öva inför inspelningen. På själva inspelningsdagen var min underläpp full av stora vattenblåsor, orsakade av all övning i sista stund. Det var dumt och jag ångrade bittert min övningsentusiasm. Jag bet ihop och tog mig igenom inspelningen trots blåsorna. Jag kunde inte ge upp detta album då, jag ville inte låta mitt fysiska tillstånd vinna över mig. Kanske var det en dålig sak att spela in under dessa förutsättningar, kanske var det en bra sak, kanske fick det mig att fokusera på att hålla ihop mitt fysiska jag för att inte drabbas av prestationsångest. Även om jag hör mig själv göra många misstag kan jag inte låta bli att tänka på att jag kanske kan ha förmedlat något annat i den stunden som jag inte skulle kunnat göra om jag varit frisk.

Jag måste ständigt påminna mig om att det finns en anledning till varför jag inte kan öva tre timmar varje dag längre, varför jag inte orkar stå upp och spela en hel konsert, varför det svartnar för ögonen och känns som om jag ska svimma vissa dagar när jag blåser i ett blåsinstrument. Därför är jag både rädd och förväntansfull över att få dela det här albumet med er. Vill ni stötta det här projektet får ni gärna köpa en skiva i förväg på Kickstarter.
http://kck.st/2Fmg5hE

Btw. Releasen kommer att hållas på Örebro konserthus, 10e mars 2019 tillsammans med release av Erik Slättbergs andra solopianoalbum :O Så skriv upp datum redan nu! Då är ni särskilt välkomna! EPISKT kommer de å bli.

Wallée Signalerar -Dialysperformance

 

Press & Media:

http://www.erikamusik.se/press-och-media/

 

Wallée Signalerar
Projektbeskrivning

Sammanfattning
Varje vecka tillbringar jag och min dialysmaskin Wallée 20 timmar tillsammans när jag sitter i dialys, 20 timmar som stjäls av mitt aktiva kreativa musikerjag. I detta projekt har jag experimenterat med hur jag som musiker och kreatör kan använda dialysen i mitt arbete. Med hjälp av mikrofoner har jag förstärkt dialysmaskinens olika rytmiska ljud samt använt mig av några extra ljudeffekter. Till detta improviserar ja

g fritt med saxofon och flöjt samtidigt som jag sitter fast i dialysen. Jag har två kollegor med mej varav den ena förstärker och samplar ljud från

dialysmaskinen. Den andra personen gestaltar utifrån ett konstnärligt perspektiv genom dans och rörelse vad som händer under dialysen med mitt blod och i min kropp. Vi kommer även att ljussätta. Projektet är en 3 timmar lång performance, alltså den tid det tar för mig att aktivt dialysera. Publiken är under den tiden välk

ommen att komma och gå som de vill.

Vem är jag
Jag som utför projektet heter Erika Lindholm och arbetar som frilansande musiker först och främst som saxofonist och kompositör. Bakom mig har jag en konstnärlig kandidat som Jazz och rock musiker på Örebro musikhögskola. Idag är jag bosatt i Bredsjö, Hällefors kommun. Sedan ett år tillbaka har jag akut njursvikt och är bunden till min portabla dialysapparat fyra dagar i veckan.

Bakgrund
Bakgrunden till projektidéen är ljuden från dialysmaskinen som jag har legat och lyssnat på nu i nästan ett års tid. Vilka fascinerar mig och tar fram skaparlusten inom mig. För två år sedan gjorde jag mitt första soloprojekt som saxofonist vilket utvecklade mig själv som person och musiker enormt, därefter uppstod en vilja inom mig att göra flera sådana projekt.

Syfte och mål
Mitt största syfte med detta projekt är att hitta ett kreativt sätt att jobba med och inkludera min sjukdom som det senaste året blivit en del av mig. Dessutom hoppas jag kunna inspirera och uppmuntra människor som lever med svåra sjukdomar. Jag tycker att det är viktigt att vi kan leva med och prata om sjukdomar på ett positivt och neutralt sätt och även tillåta oss att göra konst utav dem.

Tidsplan
Projektet har hittills framförts i:

  • Bredsjö Stationshus i samarbete med Bredsjö Kulturkopperativ
  • Växjö konsthall i samarbete med Växjö konsthall och MediaArtes.
  • 27e maj på Cinnober, Masthugsterrassen 3 i Göteborg i samarbete med Cinnober Teaterförening.
  • 20e juni i Wadköping, Konstfrämjandet i bergslagen i samarbete med Konstfrämjandet i bergslagen.

Projektet är aktuellt fram till en eventuell planerad transplantation i slutet av oktober.

 

Ambulansflyg & Antikroppar

 

1 på miljonen… och det ska vara jag. Tusen tack Kuba för den hårda policyn på försäkring vid visumansökan. Här kommer en kort story från mitt liv de senaste månaderna. En lite hårdare tid, efter alla år av flyt och lycka.

4:e januari åkte jag till Kuba för att väcka mitt intresse inför deras musik och kultur. En kvinna på gatan i Havanna sa en gång till mej: “Det enda som Kuba inte har några kriser i är inom musiken”, så sant. Jag är glad över de två månaderna jag fick på Kuba även om jag haltade runt med kryckor och en stukad fot i 5 veckor. Jag och kryckorna lyckades spela, hänga, gå på konserter, bada i havet, lifta, resa, åka hästskjuts, amerikanare med rysk diselmotor, mototaxi, till och med dansa en liten salsa. Mina armmuskler, min spanska och mina politiska diskussioner ökade avsevärt.

18052213_10154313259861372_1514870891_o 18090462_10154313259911372_22628187_o

 

Sen började det bli dags att åka hem… men jag hade ju precis lämnat kryckorna bakom mig och ville resa till orienten där den afrikanska kulturen är som starkast på Kuba. Så jag lyckades konstigt nog förlänga mitt visum en månad till. En vecka senare började jag få feber och kände mej illamående. Gick tillslut till sjukhuset och fick antibiotika för urinvägsinfektion. Efter tre dagar på antibiotikan började jag min resa mot orienten, fortfarande med feber och illamående. Tyvärr kom jag inte längre än till Santa Clara där jag bestämde mig för att gå till sjukhuset igen eftersom antibiotikan inte verkade. Där la de in mig direkt efter att jag haft feber i 11 dagar.

Sedan började en låååång utredning med allt från dengue, sikavirus och märgbensprov som ledde till 2 veckors migrän osv. Under 15 dagars tid varav 10 dagar på intensiven, spydde jag, åt ingenting, sov och var helt sängliggande, fick kateter, slangar, blodtransfusioner och dropp. Efter en vecka kom några justa läkarstudenter som tyckte synd om mig och hjälpte mig att kontakta min familj via min facebook. Tillslut gjorde de ett sista prov som kallas biopsi. Ett litet ingrepp i njuren för att se vad som orsakade den påbörjade njursvikten som plötsligt hade blivit allvarlig. Två timmar efter ingreppet, tvångsliggandes på rygg kändes det som om jag började kissa i mängder och katetern läckte som en fontän. Men när jag kände med handen och sedan drog upp den för att titta på den var den täckt av tjockt blod. Därefter började en lång mardröm där jag bara ville svimma. Tio doktorer stod hängande över mig, klippte sönder och rev av mig nattlinnet, tryckte upp knytnävar i vaginan samtidigt som de förde in is genom ett tjockt plaströr genom urinröret för att koagulera blodet och stoppa den inre blödningen i njuren. Blodet bara fortsatte att forssa och de pressade de tillsatta blodpåsarna med händerna för att öka farten av det nytillsatta blodet. Tillslut slutade det blöda… jag hade tappat över två liter blod. De klappade mig hårdhänt i ansiktet för att ja inte skulle somna och körde in mej i en helkroppsröntgen. Sen hände det igen och jag började panikkräkas och fick en tjock slang rakt ner i näsborren ner till magsäcken nertryckt för att kontrollera min magsäck. Men den här gången visste läkarna vad de skulle göra och isen koagulerade snabbt blodet.

Fyra dagar senare kom Pappa och jag började le igen. Jag hade dock hela tiden haft fantastiska sköterskor och vänner som varit med mej hela tiden och gett mig mängder av kärlek och omtanke, men jag kunde bara inte le. Jag var helt slut på energi. Samma dag som pappa kom började de äntligen behandla mej med kortison och dialyser. De hade genom biopsiprovet konstaterat att mitt immunförsvar producerade en slags antikroppar som attacker och förstör mina njurar. Ytterligare en vecka gick och jag slutade kräkas och började äta lite men hade ökat min normalvikt med från 63 till 83 kilo i vätskeansamling. Det var omöjligt att ens sätta mig upp av egen kraft. Pappa höll ständig kontakt med SOS international och tillslut fick vi besked att jag skulle bli flyttad till USA för bättre vård. Men tiden gick och kommunikationen fungerade inte. Det tog 2 dygn för ett ambulansflyg från USA att få landningstillstånd på Kuba pga. av den politiska relationen dem emellan.

Tillslut kom dom iallafall. Tre proffsiga amerikanska doktorer varav en av dem hälsade och sa: “We’ll gonna take ya out of here as soon as possible, you’ll be so much more comfortable in the US”. Mitt rum var fullt med doktorer och sjuksköterskor då hela sjukhuset var där för att ta farväl av mig. Dom var ändå väldigt fina allesammans och jag kände att jag skulle sakna dem. Sen spände de fast mig på en ambulansbår och jag fraktades mellan ambulanser och ambulansflyg till Fort Lauderdale i Florida. Väl i USA började jag vräka i mig mat efter att ha serverats tonfisk på burk och salt ris till lunch och middag som vegetarian i 23 dagar på sjukhuset i Kuba. Jag stannade i Fort Lauderdale i 12 dagar och ställdes diagnosen Good Pastures sjukdom, en sjukdom som en på miljonen får varav 8 gånger fler killar än tjejer. Sjukdomen är en autoimmun sjukdom där immunförsvaret skapar antikroppar som förstör kroppens egna organ. Varje dag gick jag igenom en rad olika behandlingar och när jag frågade en läkare något fick jag svaret: “don’t ya worry, you’re with the big guys now”. Men, tillskillnad från Kuba där de hade badat mej i sängen, torkat mej i röven, borstat mina tänder och matat mej i två veckor fick jag helt enkelt i USA tvinga att lära mej att gå igen för att få duscha av mig all skit själv. Pappa tvättade mitt hår, klippte mina tånaglar och rakade mej under armarna. Tre dagar tog det från att lära sig att sätta mig upp med egen kraft till att orka gå till toaletten och sitta duschandes. Nu idag, 1 ⅕ vecka senare väger jag 68 kilo (5kilo från normalvikt) och orkar gå, sitta och göra lite enkel yoga igen. För två dagar sedan kom jag äntligen till Sverige, aldrig i mitt liv har jag längtat så efter att få komma hem. Jag fick fil och macka, täcke, långärmat nattlinne samt se en efterlängtad bror bärandes på mitt olivträd och en gitarr och min kära mamma med en vitsippsbukett i handen. Jag är så glad över att vara i Sverige och så tacksam över all hjälp från min familj, SOS och vänner som hjälpt till och visat sin kärlek på alla sätt. TACK! <3

 

18090502_1311616772220307_1502351468_o
På Kuba med pappa och sjuksköterskan Kirenis
18083799_1311618135553504_1246418235_o
Ambulansflyg från Kuba till USA
18053315_1311617235553594_1721693154_o
83 kilo på Kuba
18110133_1311616852220299_1618179854_o
Svullen fot..

Naken på Scen

Sista veckan hängandes i lokalerna på Örebro Musikhögskola. Känns lite jobbigt att lämna denna trygga miljö och ständig tillgänglighet till rep och övningslokaler. Samtidigt fylls jag av förväntan, fri som en fågel som ska få pröva sina vingar för första gången efter ett långt liv fyllt med skola och utbildning.

Men det var längesedan jag gjorde den sista konserten som elev på skolan nu. Det sista jag åstadkom som elev var konsertserien vilken jag kallade Naken och Utmanande konst. Vilket även lade grunden för min forskning och uppsats: Naken på scenEn studie i att utmana och utforska mig själv som musiker genom att utföra solokonserter. Denna uppsats handlar om att utforska mig själv som musiker genom att utföra solokonserter. Undersökningen bygger på loggboksdokumentation utifrån fem månaders övning inför fyra solokonserter. Strukturen av solokonserterna består av fem olika improvisationer som är kopplade till olika namn, meningar, tekniker och känslor. Målet är att genom att ge mig själv tid, utveckla min musikaliska färdighet, att bevara mig själv i fokus samt att utforska min musikaliska röst. Nedan följer ett citat från uppsatsen ang. sökandet av denna röst.

Jag började fundera på hur jag skulle kunna ge publiken en större och mer enhetlig upplevelse. Jag funderade även på hur jag skulle kunna inspirera mig själv och mina medmusiker på scen. Ett samarbete mellan bild och ljud dök upp i mina tankar och jag märkte hur jag hela tiden försökte hitta nya spännande sätt att överraska och underhålla oss musiker och publiken. En dag pratade jag med min vän dansaren Mattias Gustavsson om detta. Han frågade mig rätt ut om det inte var bättre att leta efter mig själv på scen istället för att lägga till ytterligare intryck. Var det därför jag kände mig obekväm och stressad när inte publiken log gillande? Eller när jag kände obalans mellan mig och mina medmusiker? Tanken slog mig hårt och jag började istället tänka på hur jag som musiker skulle kunna hitta energi och inspiration inom mig själv istället för att alltid ta in nya intryck från andra.”

Jag vill gärna dela med mig av min uppsats och mina tankar, den kan man hitta här: http://oru.diva-portal.org

Dessutom vill jag dela två nummer från en av konserterna som spelades in.

MUSIK, IMPROVSATION 1:

FLYKTEN, IMRPOVSATION 2:

Tillslut bjuder jag även in er till en ambivalent värld i mitt känsloliv gällande konserterna med hjälp av två citat från loggboken.

Konsert nr 3:

”Precis innan konserten kände jag hur jag började bubbla inombords, så där verkligen bubbla av förväntan och lycka som jag känner ibland inför konserter.” (Loggbok, 18/5 2016)

Konsert nr. 4:

”När konserten började kände jag direkt hur fokus försvann då någon öppnade dörren mitt i den första meningen. Sedan fortsatte konserten rakt igenom med samma störmoment från publiken. Jag reagerade på allt, prassel, gäspning osv osv. Kände oerhörd press. Försökte att överraska mig själv genom att spela konstiga toner för att få tillbaka fokus. Det funkade en stund men sen blev jag störd av minsta lilla igen. och till slut kändes det som att jag bara ville ge upp. Allt jag spelade var ordbajs, betydde ingenting och jag kände hur min energi blev allt svagare och svagare och det kändes som om att publiken bara satt kvar för att det var oförskämt att gå därifrån. Hela konserten blev kort och det var svårt att hålla ihop minen i slutet. Efteråt var det många som sa att de verkligen uppskattat konserten vilket kändes så konstigt för mig eftersom jag bara förmedlade ordbajs och negativitet. Hur skulle dom ha kunnat se det på något annat sätt? Hur kan någon njuta av något som jag tycker är så sjukt jävla dåligt?!”(Loggbok,24/5 2016)

Dumheten släppte tillslut!

Nu har Dumheten äntligen släppt sin första EP: ”Och bara låta”. Releasefesten blev helt magisk med en hejdundrandes konsert på vackra, fina Bio Roxy med kombuchamingel, dumhetenskivdrapperi och finfina kända och okända ansikten som fyllde upp de röda sammetsstolarna i biografen.dumheten Efteråt sålde vi skiva efter skiva och fortsatte festen på bästa mysiga Heavens Door där vi kramades, åt, provade hattar, kavajer och gjorde vårt avtryck på konstnärsväggen. Efter ett års slit kan vi äntligen slappna av och luta oss tillbaka i soffan med varsin rolig hatt. För den närmaste tiden kommer vi att gå i en behövlig vintervila. Tack alla fantastiska människor som gjort det möjligt för oss att släppa vår första skiva tillsammans! Vi är så oerhört tacksamma för allt stöd och all hjälp som visats från alla håll och kanter, Tack! <3

Ja, nu hoppas vi att ni klarar er utan oss ett tag efter alla otroligt fina reportage, intervjuer, skivrecensioner, konserter, bilder och sist men inte minst EP:n. Vilken man fortfarande såklart kan beställa ett helt eget exemplar av: beställskivan

”I dagens enorma djungel av band som tokpromotar sig själva genom alla fora och medier som finns, är det inte lätt att sticka ut. Men hur kan man låta bli att fastna för ett band som säger att de tycker om att jag är lite dum, inleder sin debutskiva med ett improviserat saxofonparti och dessutom har mage att skippa trummor och bas i sättningen? Ett band som i sin pressrelease smyger in ett stavfel, kanske för att petnissar som undertecknad skall haja till, kanske för att det var annat som var viktigare. ”Åsa Jonsén, Kulturdelen

 

NJUT!

Trollsyster på gatan

Varför ska jag lägga ner mer tid och energi på att boka en spelning än vad jag gör på scen där jag inte får betalt för varken mitt arbete som bokare eller som musiker?

I juni månad 2016 köpte jag och min trollsyster Helena vår turnébil Kålbiten som gjort det möjligt för oss att köra runt med fiol, saxofon, klarinett, flöjt, dragspel, gitarr, trumpet och en cello genom södra Sverige och spela på gatorna. På dagarna spelade vi i städerna och på nätterna sov vi på magiska platser så som i en kaprifolskog längs Varbergs kust eller under bar himmel på sanddynorna i Mellbystrand.

Vi startade i Göteborg. Första dagen fylldes staden av Iron maden fans och hemmamatch för Sverige. Det var spännande och vi trevade oss fram på några polskor och någon irländsk låt vi precis lärt oss. Det var svårt och vi fick kämpa för att höras i ett bubblande Göteborg. Tillslut åkte vi hem till min mamma i Kungälv med några slantar rikare att betala bussen med. Nästa dag började vi i Nordstan vid 11 på förmiddagen. Då gick det fort och efter en timma hade vi tjänat en bra slant. Vi lämnade för att ge plats för annan gatukonst och tog oss vidare till Haga. Där hade vi en fantastisk eftermiddag med mysig miljö, caféer och människor som uppskattade det vi gjorde. Ett tag satt vi vid en uteservering och jammade klarinett och fiol. Då dök en kvinna upp och ställde sig mindre än en halvmeter framför mig. Jag kunde se hur hon följde musiken med hela sitt kroppsspråk och jag såg hur musiken jag spelade speglades i henne. Det var en fantastisk musikupplevelse för både mig och henne och vi pratade om det efteråt. När caféet stängde fick vi resten av dagens bröd. Tredje dagen i Göteborg stämde vi träff med vår vän och slagverkare Jacob. Det var söndag och vi kunde känna hur folk var allmänt trötta på ljud och kultur. De som gick förbi ville bara gå en vanlig söndagspromenad med en nära vän och prata i lugn och ro. Det blev inga pengar den dagen. Däremot ett fint möte med dragspelaren Florino. Tillsammans lekte vi runt i balkan och kletzmerträsket. Vi pratade inte samma språk men med musiken skapade vi den av alla rikaste konversationer. Då väcktes söndagspromenadfolket till liv och mobiler drogs fram för att filma och människor stannade för att titta. Vi lämnade Florino med ett stort leende på läpparna och bilade neråt Varberg.

Varberg, staden med P-skiva, tack mamma för p-skivan! Först försökte vi sitta lite vid strandpromenaden och spela. Det gick sådär, vi såg det hela som ett övningspass istället. Där började vi jobba mer med våra biinstrument: cello och klarinett utav vilka vi utformade en kort repertoar som vi använde oss av följande dagar. En fin tango från filmen Underground, en jazzig version av Visa vid vindens ängar samt Kletzmers frailach. Två damer kom fram och visade sin uppskattning. Nästa dag spelade vi ett långt pass på ca. 3 timmar mitt på torget i Varberg utanför stans korvkiosk. Det gick hem! Vi åt glass och körde vidare till Falkenberg som var helt utmattad och mätt på kultur av en fullspäckad prideparad dagen innan. Vi försökte lite tafatt höras i ljudet av gatan och vinden men gav upp ganska direkt. På kvällen körde vi ut på landet där vi hittade en fin glänta i skogen. Vi gick ner till närmaste hus för att hämta vatten och möttes av en en trevlig bonde men som skrämde upp oss med vildsvinshistorier i skogen. Lite längre bort låg ett öde hus i skogen som vi sett från vägen. Vi blev nyfikna och gick dit. Jag hittade en dörröppning på baksidan. När jag kikade in hoppade jag en halvmeter baklänges då jag möttes av ett tjugotal stirrande ögon i mörkret. Där bodde alltså fåren!

Nästa dag möttes vi av ett regnigt Halmstad. Där fastnade vi på stans bibliotek hela förmiddagen. Jag hade övningsabstinens och gick till kulturhuset som låg vägg i vägg och frågade om jag kunde låna ett rum att spela i en timma. Gatan i Halmstad var fin, vi hittade en liten korsning på en kullerstensgågata utanför indiska. Efter 2-3 timmar gick parkeringstiden ut och jag hämtade bilen som vi ställde på kullestenarna mitt i folkvimlet och hängde upp alla våra blöta sovsäckar, tält och uppsköljda trosor. Där avnjöt vi även dagens middag(som så många andra måltider) jordnötter, majs och kungmarkattas dumstrade stora vita bönor. Den kvällen tog vi oss till ett soligt Mellbystrand där vi näckade fritt både kväll och morgon nästa dag och där vi sov under bar himmel i en sanddyna vid havet med våra käraste ägodelar (fiol & saxofon) som huvudkudde.

I Helsingborg började vi känna oss riktigt bekväma med att spela på gatan. Vi stod på ett litet litet torg mittemot en uteservering framför Nordea där den populäraste gågatan passerade. Nu började vi på riktigt använda vår fina backdropp som vi lade ut på gatan framför oss. Vi märkte direkt skillnad då människor tittade nyfiket på backdroppen som låg på marken när de passerade. Helsingborg gav oss bra med pengar, resans rekord så långt. Solen sken, vi var pigga och glada, ljudet av våra instrument togs upp bra av byggnaderna runtomkring och dränktes inte på något sätt av någon trafik. På kvällen gled vi in på Möllan och jag kände mig hemma. Mitt första besök i Malmö, denna fantastiska stad som myllrar av kultur. Vi bodde i kollektivet djuphavet, där fanns det nya människor att hälsa på varje dag och en fin trädgård med cyklar och rosenbuskar. Vi ställde oss framför en rad med spelande skulpturer mitt emellan stora torget och adolfstorg i Malmö. Där stod vi tills vi inte orkade blåsa en ton till. Här började vi utforska konstellationen: trumpet & saxofon, Astridlindgrenlåtar i calypsostile. Vi firade midsommar och jag letade på möllevångstorget efter jordgubbar i sista stund. Skrattande såg Helena hur jag kom tillbaka med famnen full av överblivna bananer och meloner som marknadsförsäljarna hade lagt i min famn, men inga jordgubbar. Vår vän Ikka övertygade oss om att det lättaste och smidigaste sättet att komma över till Köpenhamn var att lifta från Hyllie… Så vi ställde bilen på Ikeaparkeringen och tog oss bort till sista möjliga rondell innan motorvägen som skulle gå till Danmark över Öresundsbron. Vilket vi ångrade bittert när vi såg att bussarna bara kostade 39kr enkelväg över till Köpenhamn. Vi var på väg att ge upp och började räkna ner bilarna som passerade från 1-10. Då helt plötsligt stannade bil nummer 9 och vi fick lift över Öresundsbron och lättnaden innefann sig.

Köpenhamn överraskade oss rejält. Ströget var fullsmäckat med människor och butiker och vi försökte klämma in oss på ställen med juste miljö och akustik. Vi träffade Alex från Rumänien som spelade klarinett så att alla tanters plånböcker flög upp i luften och öste ur sig all rikedom i Alex hatt. Alex berättade att han spelade bara sånt som de med pengar ville höra. Balkan och kletzmer spelade han i sina band i Rumänien. Han tittade på min klarinett och gav mig även min första klarinettlektion på gatan. Han påpekade även att vi inte utnyttjade klangen i våra instrument tillräckligt. Han sa att om man spelar tyst och försiktigt så låter man inte professionell och då får man inga pengar. Vilket är ganska intressant eftersom vi faktiskt fick mer uppmärksamhet när vi spelade riktigt starkt. Vi hade den fina äran att bo hos vår vän Adil som visade oss vackra Christiania för första gången. Två kvällar i rad spontanlirade vi på Christianias jazzklubb för sittande publik för första gången. Där fanns tyvärr inga pengar att hämta men en fin vänskap med klubbägaren Pascal och en fantastiskt fin publik som applåderade hjärtligt och varmt. En eftermiddag fördrev vi i den botaniska trädgården där jag övade lite gypsyklarinett och Helena sov bort sin mensverk. Ett barn dansade glatt till min klarinett och flera nyfikna ögon och öron letade sig förbi min bänk i kryddträdgården. En ny vänskap gjordes med en kulturarbetande fransman. Vi hängde på ströget varje dag och spelade för folket som passerade. Vi upplevde det svårare i Köpenhamn att uppmärksammas och att få pengar. Varje dag såg vi fantastiskt duktiga gatumusiker som spelade så vackert så, dock såg vi ingen annan som spelade tillsammans med någon. De var antingen helt själva eller så bar de med sig en batteridriven förstärkare med komp. Vi fick i alla fall ihop pengar för mat och bussbiljetter. Dessutom bjöd oss Amir på en riktig lunchbuffé och en lång historia om hur han för förstå gången i Iran som barn innan den Iranska revolutionen såg en blond människa (hippie) och blev kär.

Ystad slog rekord! Aldrig har vi tjänat så bra på så kort tid innan. Vi gled in i staden kring lunchtid, parkerade och tog med alla våra instrument till stans kullerstensgågata. Där började vi spela irländskt på fiol och flöjt för att sedan gå över till sax och fiol och till sist klarinett och cello. Vi kände oss äntligen som professionella gatumusiker, direkt från stora staden Köpenhamn ;). Allt gick smidigt och lätt. Bra akustik, rätt tidpunkt, bra val av instrumentordning och repertoar samt en riktigt härlig och säker utstrålning. Inte att glömma en gillande och nyfiken publik i alla åldrar och en värmande sol i nacken. Efter två timmar skyndade vi oss tillbaka till bilen för att inte få P-böter. På vägen tillbaka sprang en liten tjej i 9 års åldern fram till Helena och sa med stora ögon: “Det var jättebra förut när ni spelade!” Då blir man glad och varm i hjärtat.

Vidare tog vi oss genom Österlen längs kusten, besökte Ale stenar, spelade romantiskt för en segelbåtspublik i hamnen till solnedgången, åt strömming med potatismos och rårörda lingon, näckade i havet, tältade i förbjudna naturreservat i skogen. I simrishamn regnade det hela dagen så vi gick till ett församlingshem och övade i ett litet kapell och åt sill och potatis mot att vi spelade en kort liten lunchkonsert för hela kollegiet. Den regniga sega dagen kändes tillslut riktigt trevlig och vi fick mycket övat. På kvällen körde vi inåt landet, uppåt mot det uråldriga kollektivet “Moder Jord”. Det blev ett intressant möte och Chris som var med och startade upp allting på 70-talet då de bara bodde i cirkusvagnar visade oss runt och berättade om allt från hippielivet på70-talet till möten med konkurenterna Kung markatta och Urtekram inom den ekologiska jordnöts och sesampasteindustrin. Där träffade vi även Bettan som visade oss sin vagn som de hade fått köpa billigt av en cirkus och renoverat. Där hade hon bott med sin familj hela sitt vuxna liv på olika ställen i Sverige.

Kristianstad gav oss en strålande dag på gatan. Där stod vi utanför ett köpcentrum på en gågata med parkbänkar och folk stående på alla håll runtomkring oss. Detta visade sig vara staden för balkan och kletzmer! Äntligen var det folk som uppskattade denna del av vår repertoar. Flera människor med rötter i balkanländerna lät sina mynt singla ner i vårt fiolfodral. Vi funderade på om vi skulle sätta oss på ett mysigt café resten av kvällen men kunde inte bestämma oss för vart utan köpte papper på akademibokhandeln, satte oss i Kålbiten och började rita fina affischer till vår Trollsysterspelning på Säljerydfestivalen som vi senare satte upp lite varstans.

Vår sista spelning på gatan blev i Karlshamn. Där höll vi show för alla pensionärer som handlade blommor på fredagsföriddagen på stora torget. Morgonen tillbringade vi på biblioteket och tjötade med Karlshamns pensionärsgäng i tidningshörnan. När vi skulle gå och hämta våra instrument i bilen trodde Helena att vi fått P-böter. Men där var bara ett kärleksbrev som löd: jag gillar er, ni är fina. Ring mig xxxxxxxx. Efter spelningen åt vi bästa falafeln hittills (enligt mig) och körde upp till slutdestinationen: Säljerydfestivalen där vi spelade några dagar senare för en härlig och glad publik.

Nu har vi kommit hem med ett nytt band: Trollsyster! Detta var ett roligt sätt att utforma och repa in en ny konstellation. Gatan har verkligen lärt oss så mycket. Top tre bästa tips från Trollsyster på gatan:

  1. Spela mitt på dagen någon gång mellan 11-15
  2. Se till att platsen har en given akustik och inget trafikbuller.
  3. Spela alltid som om ni spelade konsert för era bästa vänner & spela sånt som ni tycker om att spela! inte det som Alex tanters plånböcker leviterar av.

 

En dag i Rio de Janeiro

Livet som du gett mig!

De går snabbt, ljuden är många, ljuset starkt. Du ser hur jag lever! Röda gröna gula fläckar fyller väggar, stenar, gator och torg. Adrenalinet pumpar i blodet som så lätt spills runtomkring mig. Barn med stora ögon stirrar på hon som lyser. Men hon hinner inte stanna. Ett moln flyger förbi. Vidrigheten uppenbaras i nästa gathörn. Möggel, kemikalier, sopor, piss, och en stank av hemlöshet.

Världen är vacker så som livet är vackert.

Vart ska du gå? Har du ett hem? Vem bryr sig om att fråga om du är glad? Stora starka män, så överlever människan, i denna vackra värld. Toner av en flöjt, glädje sprids förnöjt mellan dej och mig. Glada sambatoner spelas med en dyster text. Alkohol värmer min granne utan filt vid porten, det är påskdan. Mannen som stirrar in i mina ögon snubblar över hålen i gatan, två kvinnor skrattar. Konstnären älskar kreativitet, pengar är tex bra för att betala bussen.

Världen är vacker så som livet är vackert.

Vågorna slår men vattnet är varmt. Ljus från kristus lyser upp i natten. Karuseller åker runt på gatan, galna chaufförer som leker med livet. Livet som du gett mig. Nu går det fort men annars går det lååååångsamt. Kön är allas trygghet. Där är det mysigt att stå, en stund. Här finns så många vackra ansikten. Här finns många.  

Världen är vacker så som livet är vackert.

Så som bananer är goda, och assai smälter i munnen. En hippie söker naturen i staden. Allting löser sig, i alla fall i Brasilien, säger Andrea. Här duschar man flera gånger om dagen.

11903897_10152973204566372_7582829311227523698_n

 

 

Examenskonsert!

12994401_1005167326187131_901033981602088047_nÄntligen är det gjort! Efter två års folkhögskolestudier och tre års musikhögskolestudier har jag tillslut bränt av min examenskonsert på Örebro Musikhögskola för programmet konstnärlig kandidad, jazz & rock. Jag känner mig lätt som en fjäder och är så glad och nöjd efter en så fin konsert tillsammans med mina favoritmusiker, släkt och vänner. Tack alla fina vänner och musiker som medverkat. Fantastiskt att få göra en kväll med er som betytt så mycket för mig under de senaste tre åren. En kväll där jag fick chansen att samla alla fina glaspärlor i mitt liv till ett vackert och unikt konstverk. Tack för att ni gjort avtryck och givit själ och liv i mina verk. Tack för en fantastisk publik! Släkt och vänner som åkt runt halva Sverige för att se och höra:) 13000095_1005167312853799_9125011581178134977_nTänk att jag fick möjlighet att samla min släkt och familj på konserten och sedan hemma i ett trångt men mysigt kollektivkök. Kan inte minnas senast vi var samlade på det sättet, både min mammas och pappas sida, det betydde mycket! Inte minst, tack alla fina vänner här i Örebro som tog sig tid från jobb/rep/spelning en måndagkväll för att lyssna på oss.  

 

 

 

 

Här kan man lyssna på livestreamen av konserten i efterhand om man inte hade möjlighet att närvara… 🙂